1. Sofia Wallgren
2. Mjölkprodukter
3. Svensk husmanskost (köttfärslimpa med brunsås och lingonsylt tex.)
4. En stabil snabb och pålitlig internet uppkoppling

Den sist nämnda är speciellt smärtsamt påminnande då i skrivande stund jag sitter och felsöker en satellit internet uppkoppling ute i Laos djungel. Om jag löser detta borde jag få ett litet hederspris av Telia för internationellt samarbete. Jag skulle kunna skriva en odyssé om hur mycket jag hatar Kambodjas internetstandard men inte sitter ni och läser detta för att höra sånt. Ni borde dock få veta att det är anledningen till att inga nya inlägg har tillkommit på bloggen.

Vad ni däremot kommer att få höra om är när vi gick ner i Viet Congs hemliga tunnlar (Củ Chi) i djungeln utanför Ho Chi Minh City (Saigon)

Amerikanerna kan säga vad de vill om kriget i Vietnam men i mina ögon och lokalbefolkningens var det inget annat en stor massaker och ett svidande nederlag för sagda land. Redan när vi anländer med vår dåligt luftkonditionerade buss så märks det att detta inte är ett museum riktat mot krigets hemskheter utan snarare mot Viet Congs armén uppfinningsrikhet och mod. Efter biljettköp och en kort väntan tar vår guide oss in i ett filmrum där vi får uppleva och ta del av vietnamesiskt videomaterial från kriget. I filmen presenteras speciellt framgångsrika soldater som har blivit belönade med den något makabra titeln ”Amerikan killer hero” samt hur levnadsstandarden var under krigstiden. Viet Cong krigarna (män som kvinnor) hade ett tajt schema att upprätta hålla. Morgonen spenderades med att plocka ris från fälten, speciell försiktighet krävdes då varje fält även var minerat med landminor och giftbeströdda fällor.

På olika platser i stora förrådutrymmen lagrades riset och de hade nog med ris för att kunna stanna gömda i tunnlarna i över ett år.  Runt middagstid var det ofta tyst och lugnt i lägret, man förberedde nya fällor och vapen som bambuspjut och samlade in gift från ormar och skorpioner. Kvällstid och nattetid då sikten var låg och amerikanska soldater i största mån sov grävde Viet Cong soldaterna tunnlar in under amerikanska läger och utförde gerillaattacker för att sedan försvinna ner i tunnlarna som amerikanerna var för klumpiga och förstora med sin utrustning för att komma ner.

Efter några månader in i kriget insåg amerikanerna vilken fördel dessa tunnlar gav Viet cong och försökte vid flertalet tillfällen spränga och förgifta luften nere i tunnlarna. Vad amerikanerna inte visste var att tunnelsystemet var mycket mer avancerat än de kunde ana. För det första var tunnlarna uppbyggda i olika tre olika nivåer. Den första nivån innehöll kök, lagerrum och sovsalar för mening soldater och var belägen cirka tre meter under markytan.  Vid sex meter fanns brunnar och luftreserver även sovsalar för högre befäl. Längst ner på tio till femton meters fanns det flyktvägar som ledde ut till en flod så att även om alla utgångar var raserade uppåt kunde man alltid ta sig levande ut. En specialstyrka med smala och sega individer sattes ihop av Amerika som kom att kallas mullvadstruppen, vars uppdrag var att rensa tunnlarna genom att infiltrera som Viet Cong soldater.  Amerikanerna kom aldrig längre än till första nivån.  Trots att de var smala nog för att ta sig igenom tunnlarna så var de så förvirrande och bakhåll och fällor väntade vid varje krök. Efter detta nederlag så beslutade ledningen för amerikanerna att de skulle förgifta alla lufthål och på så vis slippa att ens ta sig ner i tunnlarna. Hundar togs fram som reagerade på lukten från Viet Congs soldater och dessa lyckades hitta en del av lufthålen. Dock tog det inte lång tid innan Viet Cong tog sig runt detta med att placera starka chilifrukter runt om eller använda amerikanska tvål och schampoprodukter runt ingångarna.  Eftersom inga stora framsteg görs av amerikanerna trots massiva anfall igenom djungeln och ”hammaren och städet” taktik tas det tunga beslutet att bomba hela området. Napalm och klustergranater regnar ner över djungeln och förvandlar lummligt grönt till brinnande inferno. Bomberna raserar första nivån av tunnelsystemet i vissa regioner men förlusterna hålls nere av att nya utgångar och luftfickor grävs varje natt.

Efter år av konflikt så kallar amerikanerna slutligen hem sina trupper från Vietnam.

Under vårt besök fick vi bland annat krypa runt i 100 meter tunnelsektion och tro mig att hundra meter räckte för vår del då vi var helt slut efter den strapatsen. För en hutlös summa pengar sköt vi även AK-47 som var standard vapnet i Viet Congs armé. Jag vet inte vad det var som tilltalade mig så mycket med stället men jag skyller på att det hade kunnat bli platsen för världens grymmaste lajv eller reinactment.

Så förtrollad var jag att utan att märka det vandrade jag iväg från vår grupp och lämnade kameran med Johan och efter några minuter började han bli orolig satte igång kameran och gick och letade efter mig.

Emil

P.S Streckgubbarna behövde jag rita för vår hostelgumma i Saigon då hon inte talade engelska alls. En fin liten rebus blev det på slutet men hon förstod tillslut att vi ville sova en natt till och inte checka ut.

D.S

Den är sjukligt suspekt. Detta till den mildra grad att effekten blir att alla tulltjänstemän/kvinnor ute efter en stort tillslag av narkotika eller vapen och som följd kanske en befordran börjar dregla helt okontrollerbart när de ser min lilla väska glatt utlösa alla larm som möjligt finns. Medelålderskvinnan i tullen på Sanya´s flygplats är inget undantag.

Man måste dock beundra henne för sin hängivenhet, inget lämnas åt slumpen. Det skall röntgas, knacka mina pokerchips i stålbord, bita i dem, ringa överordnade, vanka frenetiskt fram och tillbaka och stirra elakt in i mina ögon för att se hur jag reagerar. Visslandes och vaggande med benen mot stolen helt oberörd och fylld av självsäkerhet blir mitt svar till henne. Samma procedur upprepas igen men skillnaden att samtalet till överordnaden avslutas med en uppgiven suck från damens sida och min väska får göra de andra sällskap på bagagevagn 5. Väl i Hong Kong blir jag åter igen stoppad i tullen dock bara en kortare stund av en artig herre som ber mig visa upp mitt pass och fråga var jag har varit de senaste dagarna. Jag tror det är min hatt som gör att jag blir stoppad, folk bär alldeles för lite hattar nuförtiden.

Vi har bestämt oss för att husera i Chunking Mansions , billigaste stället i hela Hong Kong att bo trots att det ligger centralt i Kowloon distriktet så är detta det närmsta en slum jag någonsin har varit. Hela området kanske är 4 kvarter stort men kontrasten är så märkbart stor när det billigaste alternativet och dyraste hotellet ’The Penisula’ ligger bara en stenkast ifrån varandra. För att komma till vårt rum var vi tvungna att gå igenom en porrbutik, förbi fyra indiska telefonförsäljarstånd, unvika den gigantiska afrikanen som sålde knark och slutligen stå i kö till hissen i upp till tjugo minuter för att ta oss till elfte våningen. Väl där huserar vi på 10 kvm jag kan utan att ljuga sträcka ut och känna väggarna med mina armar och som vår hyresvärd påpekar har vi haft tur då vi har toalett och dusch på rummet och inte måste använda den allmäna i korridoren. Ni kanske är bekanta med utrycket ”stockholmsdusch”? För de som inte är det kan jag bara snabbt säga att det är när toaletten är placerat i duschen och du sitter på toaletten medans duschar och har handfatet på samma kvadratmeter som allt annat. Vårt badrum var precis såhär fast mindre.

Misären ökar när vi har problem att sova då vi hör kakerlackor springa omkring i vår ventilation och kulminerar när vi väcks klockan tio på morgonen av en slagborr från våningen ovanför.

Då tänker ni säkert därhemma men varför väljer vi och bo så här? Svaret är faktiskt enkelt. Hong Kong är förbannat dyrt. Vårt skyffe till hem för mig och Johan kostar 120 kr per person och är mer än en tredjedel av vår budget. Skulle vi uppgrader oss till ens ett två eller trestjärningt hotell skulle kosta runt 300-500 kr natten och det klarar inte vår resebudget.

Som ni förstår så gjorde inte Hong Kong ett fint första intryck. Nu ska ni inte tro att vi tyckte bara illa om Hong Kong, det finns en hel del fina saker med stan. Ett vackert och verkligen prisvärt sätt att se staden är att ta en Starferry. Gamla ångbåtar från 1900 talets börjar ger en charmig och lugn stund i detta pulserade inferno av folkmassor och shoppingmani. En annan sak man bör göra är att åka upp till ’Victoria peak’. Ett berg som reser sig mitt upp i Hong Kongs betongdjungel och ger tillfälle till väldigt fina fotografier, rekomenderas dock att besökas nattetid då smogen i Hong Kong gör det svårt att uppskatta skönheten under dagtid.

Facebook ansåg jag för mindre än 1,5 år sen vara helt överskattat och meningslöst, jag menar varför ska andra veta när jag gör min tvätt eller när jag saknar något jag tycker om. Men som så många andra blev jag övertalad att skaffa en och var väl måttligt imponerad av hur den mörkblå och vita logon började komsumera mer och mer av min vakna tid. Men under denna resan har något legat och gnagt mig i bakhuvudet och varje gång jag försökt sätta ord till känslan har den försvunnit ur synhåll. Men när jag sitter kl 02:35 i ett skitigt hostel med kackerlackor krypandes på golvet uppenbarar det sig för mig.

 Eureka!

 Detta måste vara det upphovsmännen av facebook ville skapa, detta måste budskapet till alla facebook användare. Vad som får mig till sådan eufori är insikten av hur ett verktyg som facebook kan användas och vara osaken till att nya bekantskaper och vänner möts. Där jag sitter mitt i natten och funderar på vad vi ska hitta på de resterande dagarna i Hong Kong så drar jag mig till minnes att jag spelade poker på facebook för något år sedan med en kille från Hong kong. Vi har kanske bara skrivit ett fåtal rader emellan varandra men jag besultar mig ändå för att skicka iväg ett meddelande och se om han har tid och lust att ge och lite tips på vad vi ska göra i hans hemstad. Inte bara svarar han inom en halvtimma utan erbjuder sig att guida oss till lite olika sevärdheter och ger mig hans mobil nr att ringa imorgon när han slutar jobbet. Följande morgon så möts vi upp alla tre och efter en lite obekväm första timme så börjar vi skratta och trivas i varandras sällskap, det hela avslutas med att han bjuder oss på en 400 kr middag på en känd sushirestaurang. Allt detta på grund av lite låtas pengar och en pokerapplikation på facebook.

Därför vill jag nu säga till alla som sitter där hemma och pratar om senaste’ Gossip Girl’ eller vad de ska handla för grönsaker till helgen i er status på facebook. Ni har en hela världen samlad på en plats bara några knapptryckningar bort så många otroliga möten och chanser till makalösa upplevelser bortom vad ni kunnat föreställa er. Allt ni behöver göra att att tänka utanför den lilla lådan som är ert liv och våga ta första steget. Belöningen kommer vara ofattbar.

 Emil

Tillsammans med våra amerikanska vänner Chelsea och Kinsey som vi träffade i Xi’an, ni kanske minns vår smärtsamma förlust med 15 min i vår egen variant av ’The amazing race’ anländer vi till ett soligt och palmvajande Sanya. Hainan brukar kallas för Kinas Hawaii och det är inte svårt att se var uttycket har sin grund, det säljs kokosnötter och exotiska frukter i varje hörn och till det emeraldblå havet är det aldrig längre än 15 min.

Man börjar bli ganska erfaren med att leta upp ett bra boende innan och ta sig dit utan större beskymmer så även denna gång dock blir mitt småländska hjärta smått ledsen när jag ser att priserna för ett rum är fördubblade mot var de borde vara. Boven i dramat är den kinesiska helgdagen som varar i åtta dagar och ger alla hostel rätten att ta hutlösa priser och gör att det är omöjligt att få varken tåg eller bussbiljett. Varför det blir så här kan ganska lätt förklaras. Kineser jobbar ganska mycket man skulle faktiskt kunna sträcka sig till att säga att de jobbar nästan hela tiden (med vilken effektivitet kan dock disskuteras vissa gånger). När de väl får en statlig tillåten ledighet vill samtliga 1.4 miljarder kineser åka hem och hälsa på släktingar och kanske ta den där semestern som de länge funderat på.

Resultatet för backpackers rena helvetet.

När man reser som vi gör har man oftast en svag bild i vilken region man kommer befinna sig än mindre var du kommer bo en vecka framöver. Smärtan blir desto större när under helgdagarna vissas ’landskap stängs för utlänningar och ingen ickekines får köpa biljetter som går igenom eller till den regionen. En present som jag skulle vilja ge Kina är ett centralt datasystem för köp av tåg och bussbiljetter. Låt mig förklara.

Resenär  A vill åka till plats C för att han har hört mycket fina saker om just plats C och ser fram emot detta. Han befinner sig just nu på plats A som inte alls var det han trodde och han vill bort ganska omgående men för komma till plats C så måste han passera ganska ointressanta och grå plats B. Ah tänker resenär A som för övrigt är från en civiliserad del av världen där smidighet och midsommarstång är bra grejer, då köper jag bara en biljett från A-C och byter tåg vid plats B. Den mer bereste resenär B som råkar gå förbi och höra resenärs A tankar där han står på stationen och pratar med sig själv beslutar att vara behjälplig.

Resenär B förklarar att Kina blev sparkat på smalbenet av tvillingarna ‘effektivitet’ & ‘logik’ dagen när nationen skapades och har sedan dess haft ett agg mot dessa.Resultatet blev att för att ta sig från A-C så måste man först ställa sig i kö till biljettluckan vid plats A och köpa biljett till plats B. När man väl anländer till plats B så måste man ställa sig i en ny kö för att köpa biljetten emellan B och C. Resenär B ser faderligt och förstående på den alldeles förkrossade och förvirrade resenär A.

- Men varför!? utbryter resenär A.

- Det är som tysk grammatik, svarar B. Det bara är så. Och om jag var du skulle jag börja springa mot luckan för om 20 min är det  1.4 miljarder tågsugna kineser som slutar jobba.

Resenär A faller ihop i en gråtande klump av ologik.

Åter till relevanta saker. Vi struntar i att bo till dubbla priset och letar reda på boende några hundra meter bort. Följande dagar spenderas med att pressa i solen och slåss mot hajar och maneter i havet. Sanya och Kina överlag har ett ganska intressant sätt att visa upp vad man kan beställa för mat på restauranger. Utanför varje skaldjurs/havsmat ställe så finns det ungefär som vi hemma har lösgodis på ICA rad efter rad med vattenfyllda behållare med allahanda fisk och skaldjur. Måste vara någon svensk gen i mig som får mig att känna mig lite illa till mods när min middag försöker fly sitt öde två meter bakom mitt bord. Dagarna passerar fort i Sanya och vi gör bekantskap med en grupp ryssar från Yakurskt. Många flaskor vodka och några bakfyllor senare och bjuder de med oss att åka till en spa-anläggning som har specialiserat sig på varma källor. Detta visade sig vara en av de bästa upplevelserna hittils. Nantian har 35 olika konstgjorda varma källor med allt från klassiska örtbad till kaffessens.

Den helt klart mest bizarra av dem alla var fiskterapipoolen. Flera hundratals små svarta fiskar simmar runt och äter upp döda hudceller från din kropp. Det hela är inte smärtsamt men det känns som små nyp alternativt som någon väldigt sadistiskt kittlar dig utan nåd. Själv kunde jag inte njuta alls utan fick mer en panikänsla som inte var särskilt hälsosam, Johan och andra sidan verkade tycka att det hela var intressant.

Efter tio dagar på Hainan var det dags att säga farväl och vi tog ett flyg till Hong Kong för att se vad denna metropolis skulle ha att erbjuda.

Emil

Man kan till exempel observera att Johan nästan ofelbart sover i överslafen och jag själv i den nedre samt att sistnämda allt som oftast går upp någon timme innan på morgonen. Tilläggas bör dock att de senaste två tillfällena har det varit det omvända (kan dock ha att göra med vissa nattliga samtal med en viss flickvän)

När man då ligger på en tågbrits i 14 timmar är det inte underligt att tankarna börjar vandra, mången är den gång när jag kommit på mig själv med att skriva långa inlägg till bloggen i mitt huvud som jag tyvärr aldrig orkar teckna ner med penna och papper. Men till er tröst jag kan försäkra er om att de har varit väldigt bra allihop. Ett speciellt bra inlägg handlade om Kinas roll i stort och hur vi kommer att se en ny supermakt ta tronen och att vi troligen kommer förhöra våra barnbarn i kinesiska om 50 år. Grunden till detta ganska vågade uttalande kommer av att jag och Johan bevittnade sextioårsfirandet av folkrepubliken Kina. Jag har mången gång tidigare på denna blogg bedyrat storleken av detta land dess massiva befolkning som hemma i Sverige bara är ett sjusiffrigt nummer men här på plats är hänförande. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig det vidunderliga spektakel och med vilken kraft och glädje Kina firade sin 60 års dag.

Som sann svensk så känns det främmande att framhäva sin egen nation på detta sätt, vi är så rädda för att ses som främmlingsfientliga och icke politiskt korrekta att vi har glömt bort allt vad som menas med patriotism och nationsanda. Jag kan allvarligt inte säga varför vi firar nationaldagen i Sverige, att nationsgrundandet och upplösningen av kalmarunionen den sjätte juni anno 1523 är anledningen är jag bekant med dock har jag svårt att relatera till något som hände nästan 500 år sedan. Det är inte därför underligt att jag känner ett sting av avundsjuka när jag ser med vilken glädje och hängivenhet Kina ger sin högtidsdag.För er som inte har sett hela eller delar av firandet och paraden i Beijing den 1 oktober råder jag er att googla fram ett eller annat klipp.

I bränchen på paraden kommer Kinas försvarsmakt och sänder ett 3h långt budskap till resten av världen. Om det någonsin har funnits tyst och sublim krigsföring måste Kina har skrivit manualen på ämnet för där jag sitter framför projektorduken så känner jag mig liten och ödmjuk som aldrig förr. Det är inte de massiva mängderna med marcherande soldater som skrämmer mig, inte heller är det missil och pansarvagnsarslenalen som med lätthet skulle kunna jämna Sveriges alla städer med marken. Nej det är något så litet och effektiv som precision. Paradsoldat som jag har varit kanske jag är lite mer påläst på ämnet om exercis och rättning men även för ett otränat öga måste detta vara skrämmande. Varje led är så exakt synkroniserade att man skulle kunna ställa ett digitalur efter ljudet av deras fotfall. Rad efter rad, regimente efter regimente. Inte en enda millimeter skiljer varken marcherade soldater eller fordonstrupper och kameramännen verkar vara fullt medvetna om detta och väljer de bästa vinklarna för oss att beskåda. Poängen med detta kan kanske vara svårförmedlad men i korta ordalag är budskapet detta.” Om vi har sådan här diciplin att gå ner för gatan hur tror du då det är att möta oss i krig?”

När väl armén har gjort sitt budskap hört och sparkat både Ryssland och U.S.A på smalbenen så tar en glädjefest vid som inte vet några gränser. Paradvagnar stora som höghus med LCD skärmar som får vår nere vid stureplan att se ut som en 15” rullar förbi och danstrupper från alla Kinas hörn tar över gator och torg med virlande tyg och komplicerande mönster. Hela festligheten kulminerar framåt kl nio på kvällen i ett makalöst fyverkeri där den ena sprakande färgkaskade överglänser den andra.

Mitt i allt detta börjar jag skämmas för att vara svensk. Missuppfatta mig inte här, det är inte Sverige som nation som jag skämms för utan det faktum att vi inte känner samma stolthet för att vara svenskar som kineser känner för att tillhöra Kina. Jag försöker frenetisk komma på vad jag som svensk borde vara stolt över, ord som pappaledighet, IKEA, fred, Piratebay, jämlikhet och köttbullar bubblar upp men allt känns så.. så.. Lagom.

Där har vi nog slagit huvudet på spiken.

I vår jakt på att vara ett föredömligt land har vi tvättat bort allt som gjorde oss unika till den mildra grad att det är det första ord som kommer till mig när jag ska beskriva mitt eget hemland är också ett unikt svenskt uttryck, lagom.
Jag vill kunna sträcka på ryggen och se alla amerikanska resenärer i vitögat och ha andra argument än skattebetalad sjukvård och pappaledighet att stoltsera med. Närmsta tröst jag finner är det faktum att Piratebay likt en illegal svensk ryggrad ger amerikanska film och musikbolag fingret och låter internet behålla sin frihet. Vad var det Magnus Uggla sjöng nu igen ”Bra för att vara svenskt”?

Tror jag svävade iväg lite från ämnet, ber om ursäkt. Som plåster på såren kommer här två söta pandor som vi fick äran att träffa i ett uppfödningsresarvat utanför Chengdu.

Emil

Dagen efter så sattes reglerna att ingen fick åka innan 9.30, detta gällde främst ”team fab” då våran buss inte lämnade hostelet förrens då. Klockan 9.30 prick så sparkades tävlingen igång och dom sprang iväg för att ta bussen. Våran buss blev 20 minuter försenad och vi fick även reda på att guiden ville ta med oss till en fabrik där dom tillverkar kopior av terrakottakrigarna. Föga hjälpte våra protester mot detta och även fast ingen annan på turen ville dit så blev vi tvingade att stanna där i 25 minuter. När vi väl kom iväg från fabriken så var klockan nästan 11. Vi kände oss lite smått stressade då vi visste att dom inte behövt stanna på vägen. Efter ett litet tag kom vi fram till en enorm bilkö, det visade sig vara en lastbil som blockerade vägen. Vi hoppas att våra motståndare fastnat i den kön och vi tog en omväg för att ta oss dit.

Klockan 11:45 kom vi fram till parkeringen och vi stormade ut mot biljettkontoret och när vi väl fått våra biljetter så fick vi reda på att istället för att gå så kunde vi köpa en biljett för 5 yuan och få åka ”bil” fram till nästa biljettkontroll. Med tanke på att vi var mitt i en tävling så var valet självklart, vi hoppade in i dom små eldrivna bilarna och manade på chaffören att ta oss dit så fort som möjligt. Men fortare körde han inte så vi kom fram till ingången runt 12:00.

Enligt reglerna så skulle en bild eller en video spelas in då vi befann oss vid terrakotta armen. Så vi tog en bild på min klocka och spelade in en liten film och kände oss någorlunda säkra på att segern var vår.

Officiella tiden vid armen var 12:11. Men i slutändan så visade det sig att vi var besegrade. ”Team Fab” var framme redan 11:50, så med en ynka 15 minuter blev dom svenska äventyrarna slagna. Men detta visste vi ju inte förrens vi kom tillbaka till hostelet senare så tillbaka till Terrakotta armen. Det visade sig att allt var uppdelat i 3 ”pits”. 3 utgrävningar där dom på vissa ställen var långt från klara. ”Pit 1″ var den större och majoriteten av bibehållna soldater fanns där. Vår guide gav oss 30 minuter att gå runt för att ta bilder och läsa på alla skyltar som fanns. Det var rätt så mycket folk där men inte så olidligt många man kan tänka sig att det kan bli i Kina men vi klarade oss utan större problem på den fronten. Efter ”Pit 1″ så tog vi oss till ”Pit 3″. Där dom hade en utgrävning där ett hus hade grävts fram. Utanför ”dörren” till huset så fanns det 4 hästar i lera. Vår guide gav oss en uppgift att lösa. Uppgiften var att fundera ut varför dom 4 hästarna hade placerats där. Vad svaret var kommer jag inte ihåg men det kan vara för att jag inte lyssnade allt för mycket när det förklarades för mig senare. Efter ”Pit 3″ kom ”Pit 2″ och det var den mest tråkiga delen då det var vågigt tegel i ett stort hål. På vissa ställen hade teglet rasat in och man kunde se resterna efter Terrakottakrigare och lite annat smått och gått.

När vi väl kom tillbaka till hostelet så letade vi upp ”Team Fab” för att reda ut vem som vunnit. Vi mötte dom i trappan upp till våra rum och när vi berättade våran tid så visste vi att vi förlorat. Och det var då vi fick reda på att dom slagit oss med 15 minuter. Smått besvikna över förlusten gratulerade vi dom över segern och tog oss till vårat rum för att vila lite efter dagens äventyr.

Senare i baren så fick segrarna sina öl och vi spelade lite biljard och pratade om dagen. Runt 12 så gick vi och la oss för att orka ta oss upp dagen efter och kunna kolla in hur nationaldagen i Kina firas.

Det första vi ser dagen efter när vi kommer ner är att firandet spelas upp via projektor i baren och ute i ”matsalen” så visas den på en 42″ plasma tv. Så medans vi åt frukost så kollade vi på firandet och vi slås av en enda tanke. Kina vet hur man fixar en STOR parad. Rad efter rad med soldater marsherade med onaturlig precision och disciplin utanför ”Tiamen square”. Efter soldaterna så kom en enorm mängd explosiv kärlek. Efter att vi ätit och var påväg ut för att se vad Xi´an hade att erbjuda så pågick firandet fortfarande. Och ännu fler soldater marsherade nu fram. När vi väl tagit oss in till ”innderstaden” så slog det oss att det inte var allt för mycket folk ute. Vi hade förväntat oss något mer än vad vi såg. För oss såg det ut som en vanlig dag, lika mycket folk som vanligt. Skillnaden var att folk viftade med den Kinesiska flaggan och hade klistermärken med flaggan på kinderna. Vi drog runt lite på stan och kollade lite i olika butiker innan vi tog oss till det ”Muslimska kvarteret” där vi försökte hitta en moské. Efter en halvtimme så hittade vi rätt och köpte våra biljetter och tog oss in. Det var inte som någon annan moské jag har varit i. Det var mer som ett gamalt kinesiskt tempel. Vi spenderade runt 40 minuter där innan vi tagit oss längst in till böndesalen och var tvugna att vända. Vi började jobba oss mot hostelet igen och köpte lite melon på vägen tillbaka. Nog för att kina är väldigt smuttsigt men frukten dom säljer på gatorna är alltid färsk och god vad som vi varit med om iallafall.

Väl tillbaka på hostelet så var vi lite trötta så vi tog oss en liten siesta innan kvällens festligheter. Några timmar senare så spelades paraden fortfarande på allt som kunde ta emot signalen för sändningen. Vi beställde in lite öl och funderade på vad vi skulle göra förutom att få tag på något att äta. Vad folk sagt var att det skulle bli fyrverkerier senare på kvällen och Xi’ans stadsmurar är perfekta när det gäller att kolla in sådant. Så vi tog oss ut i folkmassan för att leta rätt på mat och det var så vi kom till en restaurang där det blev Hot Pot. När vi satt oss så såg nog vår servitris att vi inte var allt för vana vid detta så hon erbjöd sig att hjälpa till med tillagningen av våran mat. Det visade sig att i den stora ”pannan” som stog mitt på bordet så fanns det 2 delar. Ena delen var för den mindre starka maten, och den mindre delen var för maten med syrasmak. Våra amerikanska vänner var med oss och vår servitris var snäll och gav dom från den söttre delen av pannan och jag och Emil fick från den mindre. Nog för att stark mat kan vara gott lite då och då men den här maten var inte stark, den var onaturligt stark på det sättet att efter en tugga så tappade man all smak i munnen. Men det jag hann smaka måste jag påstå var gott. Efter maten så tog vi oss ut på en gata där det var fullt med folk, så pass mycket med folk som man kunde förvänta sig att kinas nationaldag skulle locka fram. Det fanns hur många olika gatuförsäljare som hellst och vi navigerade oss igenom leden av vagnar för att få tag på lite glass. Vi hittade ett ställe där glassen tydligen skulle vara lite mer som hemma och köpte lite olika glassar för att försöka dra ner på den brännande kännslan i munnen. Efteråt så tog vi oss tillbaka till hostelet och satte oss i baren och pratade lite mer dom andra gästerna medans vi väntade på att fyrverkerierna skulle börja så vi kunde gå upp på muren. Biljetten för att komma upp på muren kostade 40 yuan, ungefär 45 kronor, och vi började gå runt på den enorma muren. Att ta sig runt hela staden skulle säkerligen tagit 4-5 timmar då den är så mycket större än vad man kan tro. Vi stannade där uppe och kollade på fyrverkerierna och tog lite bilder innan vi tog oss ner igen.

Dagen efter så var det inte allt för mycket som var planerat och vi spenderade dagen med att göra så lite som möjligt. Vi hade köpte våra tågbiljetter till Chengdu och planerade inför morgondagens resa.

Johan

Språkkunskaperna hos kineserna är bättre än i Beijing och skulle du mot förmodan inte kunna göra dig förstådd hos din taxichaufför så finns det ett gratisnr att ringa där du på engelska meddelar vart du ska och sedan ger telefonen till föraren. Simplare kan det inte bli.

Det finns ett överflöd av matställen som skyltar med all typ av västerländsk mat från MC donalds och KFC till italienska och grekiska temarestauranger. Med detta vill jag inte säga att det är svårt att hitta traditionell kinesisk mat, alla 8 miljoner kineser i Shanghais stadskärna måste också äta någonstans och det man behöver göra för att hitta dessa autentiska guldklimpar är inte mer avancerat än att röra sig 20 m ifrån de största huvudgatorna. Att Shanghai är riktat mot västvärlden borde nu vara ganska klart och om Beijing är hjärnan och det styrande organet är Shanghai det vackra sminkade ansiktet utåt.

Detta kommer med både fördelar och nackdelar. För de resenärer som åker till Shanghai för att uppleva traditionella Kina kommer bli besvikna. Visst det finns något tempel/tehus i ”gamla stan” i Shanghai men jag lovar att se skyskrapor på flera hundra våningar torna upp sig ögonvrån bryter ner illutionen ganska fort. Se Shanghai istället för den staden den faktiskt försöker vara, denna mega metropolis med världen snabbast växande tunnelbanesystem och med byggnadsverk som får ’Turning torso’ i Malmö att se ut som smågrus i jämförelse med ’Shanghai financial tower’ eller ’Pearl tv-tower’.

Dessa sistnämda monstruösa torn var vi båda uppe i och det är något magiskt hur världen förändras när man är en halvkilometer upp. Vi besökte först Pearl tower, byggd i början på nittotalet för att markera Shanghai’s plats blands världstäderna och var vid öppnandet världens högasta byggnad. Det märks dock att nästan tjugo år har passerat och de solblekta fotografierna och färgerna ser nästan sorgliga ut. En annan sak som är förstålig men ack så irriterande är att det verkar inte finnas någon fönsterputsare som vill ta sig an uppdraget och för alla fotoantusiaster blir det verkligen en strid och jakt efter en liten glugg med fri sikt och utan fingeravtryck. Dock är belöningen när man väl hittar sagda glugg väl värt mödan. När vi står där uppe lägger vi märke till hur det rör sig i en ännu högre byggnad längre bort och utan att säga så mycket mer än vi överens om att vi måste upp dit.

Det har börjat skymma när vi kommer fram till Shanghai finacial tower och efter en kvart av att leta efter rätt ingång så har vi köpt biljetter till världens högsta obervationsdäck. (guiness records 2009) Det visas en kort introduktionsfilm om hur tornet byggdes och är ni mer intresserade råkar jag veta att discovery channel har gjort en serie om denna byggnad. Det finns tre st etager för oss turister, den första hissen tar dig upp till 430 meters höjd i en hastighet av 10 m/s. Allt är verkligen hypermodernt och det känns mer som man har stigit in i liftarens guide till galaxens berömda rymdskepp ’hjärtat av guld’.
Utan att stanna för länge så tar vi oss till nästa hiss upp till 97 våningen och slutgiltligen till våning 100.

Detta är mäktigt. 474 meter över marken och med nattliga Shanghai som breder ut sig med sina miljoner lampor som gnistar likt mångfärgade stjärnor.

Som sig bör i nattens stad så går utelivet inte av för hackor och det finns nog en klubb för alla, vi fastnade för en steam-punk/techo klubb som heter No 88 och den får varma rekomendendationer från oss båda. Man får verkligen en ny bild av ordet bartender, till skillnad från Sverige där en snurr på flaskan kan skapa jubelrop är den asiatiska publiken kräsnare.Dessa män och kvinnor tagit det ett steg längre och gjort det till en konstform. Istället för att bara blanda drinkarna så jonglerar de med flaskor och glas som om de vore luft och har så välsynkade rörelser att en annan bartender kan ta över jonglerandet och blandandet i förbifarten medans han passerar!

I retrospekt var Shanghai en bra upplevelse men inte unikt kinesisk.

Emil

Det var dags och bättra på solbrännan och sagt och gjort gav vi oss ut med våra vita elfenbenshudar i den skållande solen som råkade råda när vi anlände kl 7 på morgonen. Första bästa strand letades upp och det njöts av i fulla drag. Det kinesiska strandlivet är ganska likt det svenska med några få skillnader:
1. Merdelen av alla på stranden är över 65 år.
2. Samtliga män bär speedo badbyxor.
3. Gamla sega solbrända gubbar hänger i gäng och spelar beachvollyboll.
4. Folk tar kort på dig när du ligger och solar.
5. Kvinnor bär i vissa fall helkroppsstrumpa med matchande spanskbrottarmask för att undvika att bli solbrända.
6. Det säljs starköl var 50 m på stranden.

Hårda och dumma män som vi är orkade vi inte bemöda oss med sol-lotion och efter 5 h pressande i solen tyckte vi att det fick vara nog. Oturligt nog verkar våra ryggar inte riktigt ha samma uppfattning och Johan & jag kan fortfarande nu 5 dagar senare dra loss hudflikar från ryggen.

Modernatur 2, Emil & Johan 0.

Kanske turligt nog var vädret inte lika vackert de följande dagarna och vi spendera merdelen av tiden med vår nyfunna kinesiske vän Zou (Zoltan). Under Zoltans ledning testade vi en hel del olika kinesiska maträtter och gick på klubb och festade loss ordentligt två kvällar och båda avslutades med kareoke till sex på morgonen.

Men alla goda sagor har ett slut och vår tid i Qingdao är nu över. Vi köpte en bussbiljett igår till enligt Marco Polo kinas vackraste stad Suzhou. Därför kanske många nu bli förvånade när jag meddelar att vi nu i skrivande stund är i Shanghai. Busschaffören värgrade nämligen att stanna i Suzhou, körde raka vägen till Shanghai och ignorerade mina argsinta förklaringar kl fem på morgonen. Det visade sig att de biljetter vi köpt inte var officiella (rekomenderade av hostelet), vilket inte är så underligt eftersom vi köpte dem direkt från bussen. Något gjorde i alla fall att chaffören totalt ignorerade den vanliga rutten och anlände 4 h tidigt till Shanghai.

Flexibilitet är en nyckelingrediens när man är ute och reser har vi förstått och vi har nu checkat in och ska spendera 3 dagar i Shanghai innan det bär av till Suzhou.

Emil

Beijing är för er som inte greppat konceptet en stor stad. För er som fortfarande känner er lite osäkra kan jag tillägga att Beijings kommun är ungefär lika stor som hela Belgien. För er som fortarande inte hänger med gör jag ett sista försök, det ca: 17 miljoner kineser i Beijing det motsvarar i stortsett hela nordens befolkning. Mitt i detta vimmlande hav av människor med svart hår och bruna ögon försöker två killar från sverige köpa uppladdningsbara tunnelbanebiljetter. Om ni känner en viss empativilsenhet för dessa unga män kan ni sluta nu, det är inte så svårt som ni vill tro.

Efter att ha besökt Förbjudna staden så tog vi oss vidare nästa dag till Pearl market, en av många guldgruvor för att köpa falska märkeskläder, elektronik och antika kinesiska ting. Det vill säga om man vet hur man prutar.Smålänning som jag är känner jag en viss stolthet i att inte betala mer än skäligt när jag gör en affär (gärna lite under skäligt för full tillfredsställelse) men Pearl market satte verkligen min snålhet på prov och är inget för de vekhjärtade. Expediterna kastar sig över dig och attackerar dig med utrop och fortsätter med att trycka upp olika varor i ditt ansikte som du inte ens hunnit överväga. Jag skämtade inte när jag sa att kastar sig över dig.Första gången vi var där fick jag klösmärken på armen efter en expedit som inte ville släppa mig, en annan tog skrattandes tag i min hatt och vägrade släppa. Om ni överväger att gå till en av dessa marknader glöm allt ni tror er veta om marknader och att det är ni som är på jakt efter guldklimpar. Så fort du passerar de elektriska glasdörrarna stiger ni in i deras Serengeti och du som liten köpgazell har inte mycket att sätta emot dessa utsvultna säljlejon. Här kommer mina bästa överlevnadstips:

1. Verka inte intresserad även om detta kanske är precis det du letat efter.
2. Be att få kontrollera all elektronik och telefonkort på plats och se till att de inte byter ut varan när köpet är klart.
3. Sikta lågt med ditt första bud, riktigt lågt, priserna i Pearl market kan vara upp till 30 ggr vad de egentligen är värda så var inte rädd för att ta i.
4. Gör ditt hjärta till sten, vissa försäljare tvekar inte för att börja gråta eller yrka på handarbete för att få dig att godta ett pris.
5. Var inte rädd för att verka bli upprörd, de spelar redan ett spel mot dig och det är inte mer än rätt att spela med.
6. Våga gå därifrån, det finns med största säkerhet ett annat stånd som säljer samma sak, använd priset du fick ner det till förra gången som ett riktmärke och säljargument.

I slut ändan blev det 3 st besök till marknaden och under dessa inhandlades följande: 2 st Silkesklänningar , 2 par mjuka skor, 8 st väggmalningar, en Notebook (laptop), ett telefonkort för internationella samtal, 2st silkesrockar modell herr & 2 st tunna skjortor med kinesiska motiv. Behöver jag ens nämna att jag älskade stället. *flinar*

Som ni förstår hade vi inte plats för allt detta i våra arma ryggsäckar så vi beslutade oss för att skeppa hem till Sverige.Det fick vi dock uppleva var smärtsamt dyrt och kostade i själva verket mer än allt vi skickade hem. Ett skepp kommer lastat Sofia!

Det som man inte får missa per defenition när man är i Beijing är att besöka kinesiska muren och insupa detta kulturarv från tusentals år tillbaka i tiden. Det finns 3 platser att besöka muren på och en drös med resebyråer som vill annordna ditt magiska ögonblick på ett av historiens mest häpnandsväckande byggnadsverk. Allt för en fin summa såklart. Efter som vi nu har börjar kalla oss backpackers och med allt vad det innebär struntade vi i allt vad guidade turer och trygghet hette och kastade oss tillsammans med två norska vänner och en britt på en lokal buss ut som den mest avlägnsa och minst turistiga delen av muren nämligen Huáng huá.

Efter en smärtsam lång busstur på 1,5 h och en taxi resa på 40 min (som jag nöjt prutade ner till halva priset mot vad resehandboken sa) så anländer och möts av följande:

Det visar sig att byborna faktiskt har vägrat att sälja infrån sig sitt kulturarv till staten och därför har man satt ett förbud att besöka denna delen av muren. Något som byborna skiter fullständigt i och välkommnar besökare. Det framgår ganska snart att denna delen av muren inte är gjord för veka och bleka telianer.En mindre bergsbestigning skall först göras för att komma fram till rätt del på muren. Väl där möts man av en ranglig stege som leder upp på själva muren.

Det är bortom min vildaste fantasi hur man har kunnat åstakomma detta makalösa byggnadsverk, och jag famlar efter fotfäste när jag börjar överväga hur mycket svett, blod och tårar som ligger begravt under murbruket. efter en stunds promenerande längs muren, eller nja gå är egentligen en underdrift då muren faktiskt leder upp mot ett berg och lutar illvilligt ibland så mycket att vi får gå på alla fyra i trapporna uppför. Efter 1,5 h når vi äntligen högsta punkten vi kan komma till (resten av muren är helt erroderad och det är omöjligt att fortsätta). Mitt i detta ögonblick tar pojken från Vaggeryd upp kameran:

Det finns vissa ögonblick man kan ana att man kommer minnas så länge man lever och när jag stod där på vad som kändes som världens topp och insåg att detta är ett sådant tillfälle.

I skrivande stund har vi nu lämnat Beijing bakom oss och har tagit och via nattåg (med ståplats) till Qingdao som är berömt för sitt öl och sina stränder och efter 5 h i 30 gradig sol utan ett moln på himlen vid havet kan jag säga att livet nu är ganska gött.

Emil

P.S Just det jag käkade kycklinghjärta på grillspett igår, smakade väldigt gott men det är lite mentala spärrar som skall bearbetas.

D.S

Kvällen innan vi skulle åka till Kina så upptäckte vi att våra biljetter till tåget var borta. Stulna? Bortslarvade? Det får vi aldrig veta. Dagen för avresan så tog vi oss till tågstationen för att se om vi skulle kunna ta oss på tåget utan biljetter, vi tänkte ju att konduktören hade någon slags lista över villka som hade köpt biljetter. Men så var ju inte fallet. Ingen pratade engelska så vi fick helt enkelt erkänna oss besegrade och köpa nya biljetter, villket resulterade i 2 extra dagar i Ulan Bator. Dom 2 dagarna spenderade vi på ett internetcafe som inte låg allt för långt bort från vårat hostel. När vi väl kom iväg så visade det sig att vi hade fått platser i den mongoliska delen tåget. Inga turister över huvud taget, så resan på 30 timmar spenderades i våran hytt. Vi delade hytt med 2 mongoliska herrar, villkas namn jag aldrig uppfattade, varav enpratade engelska och den andra inte. Vi fick reda på att den ena av dom brukar pendla mellan Ulan Bator och Peking då hans fru jobbar och hans barn pluggar här. Dom första timmarna flöt på utan större svårigheter och vi var framme vid den Kinesiska gränsen vid 11 på kvällen. Väl framme vid gränsen så samlades våra pass i vanlig ordning in, och det tog en 4 timmar innan vi rullade vidare. Anledningen till att det tog så lång tid berodde nog på att det var många på tåget och dels för att dom lyfte upp tåget och bytte ”hjul”. När vi väl kom vidare så var det inte så mycket mer att göra då klockan började bli mycket, men första stationen vi stannade vid i kina så var vi tvugna att gå av då det var en av dom mest intressanta hitils på den här resan. Det fanns en trödgård och ur högtalare så spelades det kinesisk musik, och varför jag kallar det kinesisk musik är för att det var sådan musik man ser i filmer från kina, och det fanns en affär där man kunde handla lite mat eller dricka. När vi vi väl var tillbaka på tåget så visade det sig att en av dom 2 mongoliska herrarna hade köpt vodka som dom bjöd oss på. Viktigt att veta när man reser med asiater är att när ditt glas är tomt så fyller dom på det igen, villket vi fick erfara så vi inte hade något i glaset. Dagen efter så var det inte så mycket mer än att gå upp och förbereda sig för att gå av. Vi var framme i Peking klockan 14.15.

När vi väl var framme i Peking så märkte vi att vi inte hade någon vägbeskrivning till vårat hostel. Det vi kom ihåg var att det låg nära ”Llama Tempel”, så vi tog oss till närmsta tunnelbanestation vi kunde hitta och nog blev vi förvånade över att allt stod på engelska. Vi hittade vår station rätt så fort och vi var på rätt linje med, tur eller karma för biljetterna? Tunnelbanan i Kina är väldigt mysig och bra, både kinesiska och engelska röster hjälper till med namnen på stationera. Verkar som att OS hjälpte till otroligt mycket för att förbättra för turismen. Problemet nu var bara att hitta vårat hostel, villket vi bara läst en vägbeskrivning till. Men eftersom vi haft så mycket tur redan så varför inte köra vidare? När vi kom upp tillgatunivå så ser vi en skylt på väggen framför oss där det står ”Ploft youth hostel” på. Så efter en liten promenad var vi framme.

Efter att vi fått byta rum 2 gånger så var det bara att slappna av i ett trevligt privat rum med 2 sängar.

När vi väl hade checkat in och lämnat våra saker på rummet så kännde vi att käk inte skulle sitta helt fel. Så vi frågade receptionisten om hon kunde rekomendera något ställe i närheten och det kunde hon. Hon skrev ner namnet på den lilla gatukrogen vi skulle till pekade oss i rätt riktning. Efter 10 minuter visste vi att vi gått fel men vi tänkte att det finns säkerligen fler ställen att ära på i peking så vi fortsatte gå tills vi kom fram till en restuarang som hette Nei Fu ”Refreshments and Cuisine of Wuyutai Court”, villket visade sig vara ett rätt så dyrt ställe, där 2 svartklädda kvinnor väntade utanför och ledde oss till ett stort bord med fint porslinoch ätpinnar med silveremblem. Vi fick menyn villket var en inslagen bok med diverso olika rätter i. T.ex. så hade dom ett 20 år gamalt te som gick loss på en sisådär 20.000 svenska kronor för ett glas. Men det visade sig att dom även hade mat för 40-70 kronor. Efter att vi valt vadvi ville ha så fick vi ett eget bås att avnjuta maten i. Vår servitris, som jag skulle gissa på var en kinesisk student på sitt sommarjobb, serverade oss fnissande vår mat och dryck. Efter maten så tog vi oss tillbaka till vårat hostel och började bekanta oss med dom andra gästerna som vi hittade. Ett bra sätt att träffa nytt folk på är att föreslå en trevlig runda poker. Dom första som vi bekantade oss med var Jedd och Rachel från New York. Kvällen slutade med att vi körde biljard och basket i hostelets andra bar.

Dagen efter så hade vi bestämt att vi skulle till den Förbjudna Staden med Jedd och Rachel vi åkte iväg runt 12 på eftermiddagen. Vi tog tunnelbanan och efter en 20 minuter såvar vi framme. Jag visste att förbjudna staden var stor.. Men inte så stor som den är. Det hela började med att vi gick in genom en stor port och började ta oss mot mitten av ”staden”. Efter 10 minuter kommer vi fram till ett kravallstaket. Bredvid så fanns det 3 små bås där det säljs biljetter, så vi köpte 4 stycken och tog oss in genom den lite större porten som ledde in i den lite större delen av staden. Väl inne så trängdes vi med alla dom andra turisterna och började röra oss runt bland alla olika tronrum, skattkammare och trädgårdar. Förbjudna Staden är så mycket större än man tror den är. Vi spenderade 4 timmar med att gå omkring och kolla in allt som var sevärt. Och inte ens på dom 4 timmarna så han vi med att se allt. Bara dom olika skattkammrarna skulle vi behövt ett par timmar för att se allt. Det fanns olika rum för porslin, brons, koppar, jade, guld och kristall. Och inte bara ett rum var, vi gick igenom minst 5 salar med olika jadeföremål. Det är svårt att förklara hur det är i den Förbjudna Staden,  jag skulle kunna skriva flera sidor om det. Men det är något man bör uppleva själv och inte läsa om. Bilder kommer laddas upp så fort vi får tag på en stabil uppkoppling så ni får se alla dom olika föremål vi sätt hitils. Stay tuned…

Johan