Vissa saker tenderar man till att sakna mer än andra när man är ute och reser. För mig är de mest essentiella sakerna:
- Sofia Wallgren
- Mjölkprodukter
- Svensk husmanskost (köttfärslimpa med brunsås och lingonsylt tex.)
- En stabil snabb och pålitlig internet uppkoppling
Den sist nämnda är speciellt smärtsamt påminnande då i skrivande stund jag sitter och felsöker en satellit internet uppkoppling ute i Laos djungel. Om jag löser detta borde jag få ett litet hederspris av Telia för internationellt samarbete. Jag skulle kunna skriva en odyssé om hur mycket jag hatar Kambodjas internetstandard men inte sitter ni och läser detta för att höra sånt. Ni borde dock få veta att det är anledningen till att inga nya inlägg har tillkommit på bloggen.
Vad ni däremot kommer att få höra om är när vi gick ner i Viet Congs hemliga tunnlar (Củ Chi) i djungeln utanför Ho Chi Minh City (Saigon)
Amerikanerna kan säga vad de vill om kriget i Vietnam men i mina ögon och lokalbefolkningens var det inget annat en stor massaker och ett svidande nederlag för sagda land. Redan när vi anländer med vår dåligt luftkonditionerade buss så märks det att detta inte är ett museum riktat mot krigets hemskheter utan snarare mot Viet Congs armén uppfinningsrikhet och mod. Efter biljettköp och en kort väntan tar vår guide oss in i ett filmrum där vi får uppleva och ta del av vietnamesiskt videomaterial från kriget. I filmen presenteras speciellt framgångsrika soldater som har blivit belönade med den något makabra titeln ”Amerikan killer hero” samt hur levnadsstandarden var under krigstiden. Viet Cong krigarna (män som kvinnor) hade ett tajt schema att upprätta hålla. Morgonen spenderades med att plocka ris från fälten, speciell försiktighet krävdes då varje fält även var minerat med landminor och giftbeströdda fällor.
På olika platser i stora förrådutrymmen lagrades riset och de hade nog med ris för att kunna stanna gömda i tunnlarna i över ett år. Runt middagstid var det ofta tyst och lugnt i lägret, man förberedde nya fällor och vapen som bambuspjut och samlade in gift från ormar och skorpioner. Kvällstid och nattetid då sikten var låg och amerikanska soldater i största mån sov grävde Viet Cong soldaterna tunnlar in under amerikanska läger och utförde gerillaattacker för att sedan försvinna ner i tunnlarna som amerikanerna var för klumpiga och förstora med sin utrustning för att komma ner.
Efter några månader in i kriget insåg amerikanerna vilken fördel dessa tunnlar gav Viet cong och försökte vid flertalet tillfällen spränga och förgifta luften nere i tunnlarna. Vad amerikanerna inte visste var att tunnelsystemet var mycket mer avancerat än de kunde ana. För det första var tunnlarna uppbyggda i olika tre olika nivåer. Den första nivån innehöll kök, lagerrum och sovsalar för mening soldater och var belägen cirka tre meter under markytan. Vid sex meter fanns brunnar och luftreserver även sovsalar för högre befäl. Längst ner på tio till femton meters fanns det flyktvägar som ledde ut till en flod så att även om alla utgångar var raserade uppåt kunde man alltid ta sig levande ut. En specialstyrka med smala och sega individer sattes ihop av Amerika som kom att kallas mullvadstruppen, vars uppdrag var att rensa tunnlarna genom att infiltrera som Viet Cong soldater. Amerikanerna kom aldrig längre än till första nivån. Trots att de var smala nog för att ta sig igenom tunnlarna så var de så förvirrande och bakhåll och fällor väntade vid varje krök. Efter detta nederlag så beslutade ledningen för amerikanerna att de skulle förgifta alla lufthål och på så vis slippa att ens ta sig ner i tunnlarna. Hundar togs fram som reagerade på lukten från Viet Congs soldater och dessa lyckades hitta en del av lufthålen. Dock tog det inte lång tid innan Viet Cong tog sig runt detta med att placera starka chilifrukter runt om eller använda amerikanska tvål och schampoprodukter runt ingångarna. Eftersom inga stora framsteg görs av amerikanerna trots massiva anfall igenom djungeln och ”hammaren och städet” taktik tas det tunga beslutet att bomba hela området. Napalm och klustergranater regnar ner över djungeln och förvandlar lummligt grönt till brinnande inferno. Bomberna raserar första nivån av tunnelsystemet i vissa regioner men förlusterna hålls nere av att nya utgångar och luftfickor grävs varje natt.
Efter år av konflikt så kallar amerikanerna slutligen hem sina trupper från Vietnam.
Under vårt besök fick vi bland annat krypa runt i 100 meter tunnelsektion och tro mig att hundra meter räckte för vår del då vi var helt slut efter den strapatsen. För en hutlös summa pengar sköt vi även AK-47 som var standard vapnet i Viet Congs armé. Jag vet inte vad det var som tilltalade mig så mycket med stället men jag skyller på att det hade kunnat bli platsen för världens grymmaste lajv eller reinactment.
Så förtrollad var jag att utan att märka det vandrade jag iväg från vår grupp och lämnade kameran med Johan och efter några minuter började han bli orolig satte igång kameran och gick och letade efter mig.
Emil
P.S Streckgubbarna behövde jag rita för vår hostelgumma i Saigon då hon inte talade engelska alls. En fin liten rebus blev det på slutet men hon förstod tillslut att vi ville sova en natt till och inte checka ut.
D.S
