Bekvämlighet är som en drog, du har inget behov av den innan du prövat men när du väl testat är det så lätt att komma på ursäkter att ramla dit igen. Det var därför andra gången vi flög när jag och Johan landade på Sanya’s flygplats på ön Hainan i Sydligaste Kina. Till vårt försvar skall dock sägas att biljetterna var billiga på grund av en tyfoon några veckor tidigare hade härjat runt i området kring Hainan och Vietnam. Förståligt nog ligger våra förväntingar på vädret väldigt låga och där skulle vi få en njutsam överaskning.
Tillsammans med våra amerikanska vänner Chelsea och Kinsey som vi träffade i Xi’an, ni kanske minns vår smärtsamma förlust med 15 min i vår egen variant av ’The amazing race’ anländer vi till ett soligt och palmvajande Sanya. Hainan brukar kallas för Kinas Hawaii och det är inte svårt att se var uttycket har sin grund, det säljs kokosnötter och exotiska frukter i varje hörn och till det emeraldblå havet är det aldrig längre än 15 min.
Man börjar bli ganska erfaren med att leta upp ett bra boende innan och ta sig dit utan större beskymmer så även denna gång dock blir mitt småländska hjärta smått ledsen när jag ser att priserna för ett rum är fördubblade mot var de borde vara. Boven i dramat är den kinesiska helgdagen som varar i åtta dagar och ger alla hostel rätten att ta hutlösa priser och gör att det är omöjligt att få varken tåg eller bussbiljett. Varför det blir så här kan ganska lätt förklaras. Kineser jobbar ganska mycket man skulle faktiskt kunna sträcka sig till att säga att de jobbar nästan hela tiden (med vilken effektivitet kan dock disskuteras vissa gånger). När de väl får en statlig tillåten ledighet vill samtliga 1.4 miljarder kineser åka hem och hälsa på släktingar och kanske ta den där semestern som de länge funderat på.
Resultatet för backpackers rena helvetet.
När man reser som vi gör har man oftast en svag bild i vilken region man kommer befinna sig än mindre var du kommer bo en vecka framöver. Smärtan blir desto större när under helgdagarna vissas ’landskap stängs för utlänningar och ingen ickekines får köpa biljetter som går igenom eller till den regionen. En present som jag skulle vilja ge Kina är ett centralt datasystem för köp av tåg och bussbiljetter. Låt mig förklara.
Resenär A vill åka till plats C för att han har hört mycket fina saker om just plats C och ser fram emot detta. Han befinner sig just nu på plats A som inte alls var det han trodde och han vill bort ganska omgående men för komma till plats C så måste han passera ganska ointressanta och grå plats B. Ah tänker resenär A som för övrigt är från en civiliserad del av världen där smidighet och midsommarstång är bra grejer, då köper jag bara en biljett från A-C och byter tåg vid plats B. Den mer bereste resenär B som råkar gå förbi och höra resenärs A tankar där han står på stationen och pratar med sig själv beslutar att vara behjälplig.
Resenär B förklarar att Kina blev sparkat på smalbenet av tvillingarna ‘effektivitet’ & ‘logik’ dagen när nationen skapades och har sedan dess haft ett agg mot dessa.Resultatet blev att för att ta sig från A-C så måste man först ställa sig i kö till biljettluckan vid plats A och köpa biljett till plats B. När man väl anländer till plats B så måste man ställa sig i en ny kö för att köpa biljetten emellan B och C. Resenär B ser faderligt och förstående på den alldeles förkrossade och förvirrade resenär A.
- Men varför!? utbryter resenär A.
- Det är som tysk grammatik, svarar B. Det bara är så. Och om jag var du skulle jag börja springa mot luckan för om 20 min är det 1.4 miljarder tågsugna kineser som slutar jobba.
Resenär A faller ihop i en gråtande klump av ologik.
Åter till relevanta saker. Vi struntar i att bo till dubbla priset och letar reda på boende några hundra meter bort. Följande dagar spenderas med att pressa i solen och slåss mot hajar och maneter i havet. Sanya och Kina överlag har ett ganska intressant sätt att visa upp vad man kan beställa för mat på restauranger. Utanför varje skaldjurs/havsmat ställe så finns det ungefär som vi hemma har lösgodis på ICA rad efter rad med vattenfyllda behållare med allahanda fisk och skaldjur. Måste vara någon svensk gen i mig som får mig att känna mig lite illa till mods när min middag försöker fly sitt öde två meter bakom mitt bord. Dagarna passerar fort i Sanya och vi gör bekantskap med en grupp ryssar från Yakurskt. Många flaskor vodka och några bakfyllor senare och bjuder de med oss att åka till en spa-anläggning som har specialiserat sig på varma källor. Detta visade sig vara en av de bästa upplevelserna hittils. Nantian har 35 olika konstgjorda varma källor med allt från klassiska örtbad till kaffessens.
Den helt klart mest bizarra av dem alla var fiskterapipoolen. Flera hundratals små svarta fiskar simmar runt och äter upp döda hudceller från din kropp. Det hela är inte smärtsamt men det känns som små nyp alternativt som någon väldigt sadistiskt kittlar dig utan nåd. Själv kunde jag inte njuta alls utan fick mer en panikänsla som inte var särskilt hälsosam, Johan och andra sidan verkade tycka att det hela var intressant.
Efter tio dagar på Hainan var det dags att säga farväl och vi tog ett flyg till Hong Kong för att se vad denna metropolis skulle ha att erbjuda.
Emily sa,
oktober 26, 2009 den 5:46 e m
ah,vad äckligt med fiskarna!!
Mamma Frida sa,
november 4, 2009 den 1:39 e m
Det är MYCKET illa för miljön att flyga hit och dit!