E&J- Asia backpackers

Efter att Terracotta armén lämnat en ganska sur och turistig eftersmak så hoppade vi på ett natt-tåg till Chengdu. Att vara på resande fot börjar nu kännas ganska alldagligt och det är inte ovanligt att man lägger märke till att man har lagt sig ann lite rutiner och vanor.

Man kan till exempel observera att Johan nästan ofelbart sover i överslafen och jag själv i den nedre samt att sistnämda allt som oftast går upp någon timme innan på morgonen. Tilläggas bör dock att de senaste två tillfällena har det varit det omvända (kan dock ha att göra med vissa nattliga samtal med en viss flickvän)

När man då ligger på en tågbrits i 14 timmar är det inte underligt att tankarna börjar vandra, mången är den gång när jag kommit på mig själv med att skriva långa inlägg till bloggen i mitt huvud som jag tyvärr aldrig orkar teckna ner med penna och papper. Men till er tröst jag kan försäkra er om att de har varit väldigt bra allihop. Ett speciellt bra inlägg handlade om Kinas roll i stort och hur vi kommer att se en ny supermakt ta tronen och att vi troligen kommer förhöra våra barnbarn i kinesiska om 50 år. Grunden till detta ganska vågade uttalande kommer av att jag och Johan bevittnade sextioårsfirandet av folkrepubliken Kina. Jag har mången gång tidigare på denna blogg bedyrat storleken av detta land dess massiva befolkning som hemma i Sverige bara är ett sjusiffrigt nummer men här på plats är hänförande. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig det vidunderliga spektakel och med vilken kraft och glädje Kina firade sin 60 års dag.

Som sann svensk så känns det främmande att framhäva sin egen nation på detta sätt, vi är så rädda för att ses som främmlingsfientliga och icke politiskt korrekta att vi har glömt bort allt vad som menas med patriotism och nationsanda. Jag kan allvarligt inte säga varför vi firar nationaldagen i Sverige, att nationsgrundandet och upplösningen av kalmarunionen den sjätte juni anno 1523 är anledningen är jag bekant med dock har jag svårt att relatera till något som hände nästan 500 år sedan. Det är inte därför underligt att jag känner ett sting av avundsjuka när jag ser med vilken glädje och hängivenhet Kina ger sin högtidsdag.För er som inte har sett hela eller delar av firandet och paraden i Beijing den 1 oktober råder jag er att googla fram ett eller annat klipp.

I bränchen på paraden kommer Kinas försvarsmakt och sänder ett 3h långt budskap till resten av världen. Om det någonsin har funnits tyst och sublim krigsföring måste Kina har skrivit manualen på ämnet för där jag sitter framför projektorduken så känner jag mig liten och ödmjuk som aldrig förr. Det är inte de massiva mängderna med marcherande soldater som skrämmer mig, inte heller är det missil och pansarvagnsarslenalen som med lätthet skulle kunna jämna Sveriges alla städer med marken. Nej det är något så litet och effektiv som precision. Paradsoldat som jag har varit kanske jag är lite mer påläst på ämnet om exercis och rättning men även för ett otränat öga måste detta vara skrämmande. Varje led är så exakt synkroniserade att man skulle kunna ställa ett digitalur efter ljudet av deras fotfall. Rad efter rad, regimente efter regimente. Inte en enda millimeter skiljer varken marcherade soldater eller fordonstrupper och kameramännen verkar vara fullt medvetna om detta och väljer de bästa vinklarna för oss att beskåda. Poängen med detta kan kanske vara svårförmedlad men i korta ordalag är budskapet detta.” Om vi har sådan här diciplin att gå ner för gatan hur tror du då det är att möta oss i krig?”

När väl armén har gjort sitt budskap hört och sparkat både Ryssland och U.S.A på smalbenen så tar en glädjefest vid som inte vet några gränser. Paradvagnar stora som höghus med LCD skärmar som får vår nere vid stureplan att se ut som en 15” rullar förbi och danstrupper från alla Kinas hörn tar över gator och torg med virlande tyg och komplicerande mönster. Hela festligheten kulminerar framåt kl nio på kvällen i ett makalöst fyverkeri där den ena sprakande färgkaskade överglänser den andra.

Mitt i allt detta börjar jag skämmas för att vara svensk. Missuppfatta mig inte här, det är inte Sverige som nation som jag skämms för utan det faktum att vi inte känner samma stolthet för att vara svenskar som kineser känner för att tillhöra Kina. Jag försöker frenetisk komma på vad jag som svensk borde vara stolt över, ord som pappaledighet, IKEA, fred, Piratebay, jämlikhet och köttbullar bubblar upp men allt känns så.. så.. Lagom.

Där har vi nog slagit huvudet på spiken.

I vår jakt på att vara ett föredömligt land har vi tvättat bort allt som gjorde oss unika till den mildra grad att det är det första ord som kommer till mig när jag ska beskriva mitt eget hemland är också ett unikt svenskt uttryck, lagom.
Jag vill kunna sträcka på ryggen och se alla amerikanska resenärer i vitögat och ha andra argument än skattebetalad sjukvård och pappaledighet att stoltsera med. Närmsta tröst jag finner är det faktum att Piratebay likt en illegal svensk ryggrad ger amerikanska film och musikbolag fingret och låter internet behålla sin frihet. Vad var det Magnus Uggla sjöng nu igen ”Bra för att vara svenskt”?

Tror jag svävade iväg lite från ämnet, ber om ursäkt. Som plåster på såren kommer här två söta pandor som vi fick äran att träffa i ett uppfödningsresarvat utanför Chengdu.

Emil