We are sorry for the drought of post recently but it is beacause the chines firewall has improved and our proxy program has now been blocked. And our computer is suffering from some mayor dysfunctions. This will be sorted out and if all else fails we will post everything when we reach Laos.
Emil
An apology
september 30, 2009 den 11:00 f m (Uncategorized)
Kina- speedo badbyxans förkämpe
september 21, 2009 den 7:05 e m (Kina, resa, världen)
Ibland är livet nästan lite oförskämt lätt och efter en vecka i Qingdao blir man farligt van vid denna livsstilen. Qingdao är framförallt känt för två saker, öl och stränder. Beläget några hundra kilometer sydöst om Beijing är det en av norra kustens pärlor. Om ni tycker er känna igen er på de kommande bilderna var lugna, det betyder troligen bara att ni kollade på OS förra året. Qingdao var nämligen värdstad för seglingsmomenten och man fortfarande kan se banderoller om detta runt om i staden. Med bara ca: 3 miljoner invånare är Qingdao enligt kinesisk standard en ganska liten stad och priserna därefter är lägre något som vi till vår förtjusning upptäckte.
Det var dags och bättra på solbrännan och sagt och gjort gav vi oss ut med våra vita elfenbenshudar i den skållande solen som råkade råda när vi anlände kl 7 på morgonen. Första bästa strand letades upp och det njöts av i fulla drag. Det kinesiska strandlivet är ganska likt det svenska med några få skillnader:
1. Merdelen av alla på stranden är över 65 år.
2. Samtliga män bär speedo badbyxor.
3. Gamla sega solbrända gubbar hänger i gäng och spelar beachvollyboll.
4. Folk tar kort på dig när du ligger och solar.
5. Kvinnor bär i vissa fall helkroppsstrumpa med matchande spanskbrottarmask för att undvika att bli solbrända.
6. Det säljs starköl var 50 m på stranden.
Hårda och dumma män som vi är orkade vi inte bemöda oss med sol-lotion och efter 5 h pressande i solen tyckte vi att det fick vara nog. Oturligt nog verkar våra ryggar inte riktigt ha samma uppfattning och Johan & jag kan fortfarande nu 5 dagar senare dra loss hudflikar från ryggen.
Modernatur 2, Emil & Johan 0.
Kanske turligt nog var vädret inte lika vackert de följande dagarna och vi spendera merdelen av tiden med vår nyfunna kinesiske vän Zou (Zoltan). Under Zoltans ledning testade vi en hel del olika kinesiska maträtter och gick på klubb och festade loss ordentligt två kvällar och båda avslutades med kareoke till sex på morgonen.
Men alla goda sagor har ett slut och vår tid i Qingdao är nu över. Vi köpte en bussbiljett igår till enligt Marco Polo kinas vackraste stad Suzhou. Därför kanske många nu bli förvånade när jag meddelar att vi nu i skrivande stund är i Shanghai. Busschaffören värgrade nämligen att stanna i Suzhou, körde raka vägen till Shanghai och ignorerade mina argsinta förklaringar kl fem på morgonen. Det visade sig att de biljetter vi köpt inte var officiella (rekomenderade av hostelet), vilket inte är så underligt eftersom vi köpte dem direkt från bussen. Något gjorde i alla fall att chaffören totalt ignorerade den vanliga rutten och anlände 4 h tidigt till Shanghai.
Flexibilitet är en nyckelingrediens när man är ute och reser har vi förstått och vi har nu checkat in och ska spendera 3 dagar i Shanghai innan det bär av till Suzhou.
Emil
Kinesiska muren och kycklinghjärtan
september 13, 2009 den 1:53 e m (Kina, resa, världen)
Vilken skillnad! Från att nästan ha vant sig vid Ulaanbataar kaosartade trafik och berömda ficktjuvar som man närmast kan lika vid Gengis Khans krigshärjade men faderliga anlete till Kinas milda och förstående köpmannauppsyn men med glimten i ögat för att tjäna extra pengar om man inte är på sin vakt.
Beijing är för er som inte greppat konceptet en stor stad. För er som fortfarande känner er lite osäkra kan jag tillägga att Beijings kommun är ungefär lika stor som hela Belgien. För er som fortarande inte hänger med gör jag ett sista försök, det ca: 17 miljoner kineser i Beijing det motsvarar i stortsett hela nordens befolkning. Mitt i detta vimmlande hav av människor med svart hår och bruna ögon försöker två killar från sverige köpa uppladdningsbara tunnelbanebiljetter. Om ni känner en viss empativilsenhet för dessa unga män kan ni sluta nu, det är inte så svårt som ni vill tro.
Efter att ha besökt Förbjudna staden så tog vi oss vidare nästa dag till Pearl market, en av många guldgruvor för att köpa falska märkeskläder, elektronik och antika kinesiska ting. Det vill säga om man vet hur man prutar.Smålänning som jag är känner jag en viss stolthet i att inte betala mer än skäligt när jag gör en affär (gärna lite under skäligt för full tillfredsställelse) men Pearl market satte verkligen min snålhet på prov och är inget för de vekhjärtade. Expediterna kastar sig över dig och attackerar dig med utrop och fortsätter med att trycka upp olika varor i ditt ansikte som du inte ens hunnit överväga. Jag skämtade inte när jag sa att kastar sig över dig.Första gången vi var där fick jag klösmärken på armen efter en expedit som inte ville släppa mig, en annan tog skrattandes tag i min hatt och vägrade släppa. Om ni överväger att gå till en av dessa marknader glöm allt ni tror er veta om marknader och att det är ni som är på jakt efter guldklimpar. Så fort du passerar de elektriska glasdörrarna stiger ni in i deras Serengeti och du som liten köpgazell har inte mycket att sätta emot dessa utsvultna säljlejon. Här kommer mina bästa överlevnadstips:
- Verka inte intresserad även om detta kanske är precis det du letat efter.
- Be att få kontrollera all elektronik och telefonkort på plats och se till att de inte byter ut varan när köpet är klart.
- Sikta lågt med ditt första bud, riktigt lågt, priserna i Pearl market kan vara upp till 30 ggr vad de egentligen är värda så var inte rädd för att ta i.
- Gör ditt hjärta till sten, vissa försäljare tvekar inte för att börja gråta eller yrka på handarbete för att få dig att godta ett pris.
- Var inte rädd för att verka bli upprörd, de spelar redan ett spel mot dig och det är inte mer än rätt att spela med.
- Våga gå därifrån, det finns med största säkerhet ett annat stånd som säljer samma sak, använd priset du fick ner det till förra gången som ett riktmärke och säljargument.
I slut ändan blev det 3 st besök till marknaden och under dessa inhandlades följande: 2 st Silkesklänningar , 2 par mjuka skor, 8 st väggmalningar, en Notebook (laptop), ett telefonkort för internationella samtal, 2st silkesrockar modell herr & 2 st tunna skjortor med kinesiska motiv. Behöver jag ens nämna att jag älskade stället. *flinar*
Som ni förstår hade vi inte plats för allt detta i våra arma ryggsäckar så vi beslutade oss för att skeppa hem till Sverige.Det fick vi dock uppleva var smärtsamt dyrt och kostade i själva verket mer än allt vi skickade hem. Ett skepp kommer lastat Sofia!
Det som man inte får missa per defenition när man är i Beijing är att besöka kinesiska muren och insupa detta kulturarv från tusentals år tillbaka i tiden. Det finns 3 platser att besöka muren på och en drös med resebyråer som vill annordna ditt magiska ögonblick på ett av historiens mest häpnandsväckande byggnadsverk. Allt för en fin summa såklart. Efter som vi nu har börjar kalla oss backpackers och med allt vad det innebär struntade vi i allt vad guidade turer och trygghet hette och kastade oss tillsammans med två norska vänner och en britt på en lokal buss ut som den mest avlägnsa och minst turistiga delen av muren nämligen Huáng huá.
Efter en smärtsam lång busstur på 1,5 h och en taxi resa på 40 min (som jag nöjt prutade ner till halva priset mot vad resehandboken sa) så anländer och möts av följande:
Det visar sig att byborna faktiskt har vägrat att sälja infrån sig sitt kulturarv till staten och därför har man satt ett förbud att besöka denna delen av muren. Något som byborna skiter fullständigt i och välkommnar besökare. Det framgår ganska snart att denna delen av muren inte är gjord för veka och bleka telianer.En mindre bergsbestigning skall först göras för att komma fram till rätt del på muren. Väl där möts man av en ranglig stege som leder upp på själva muren.
Det är bortom min vildaste fantasi hur man har kunnat åstakomma detta makalösa byggnadsverk, och jag famlar efter fotfäste när jag börjar överväga hur mycket svett, blod och tårar som ligger begravt under murbruket. efter en stunds promenerande längs muren, eller nja gå är egentligen en underdrift då muren faktiskt leder upp mot ett berg och lutar illvilligt ibland så mycket att vi får gå på alla fyra i trapporna uppför. Efter 1,5 h når vi äntligen högsta punkten vi kan komma till (resten av muren är helt erroderad och det är omöjligt att fortsätta). Mitt i detta ögonblick tar pojken från Vaggeryd upp kameran:
Det finns vissa ögonblick man kan ana att man kommer minnas så länge man lever och när jag stod där på vad som kändes som världens topp och insåg att detta är ett sådant tillfälle.
I skrivande stund har vi nu lämnat Beijing bakom oss och har tagit och via nattåg (med ståplats) till Qingdao som är berömt för sitt öl och sina stränder och efter 5 h i 30 gradig sol utan ett moln på himlen vid havet kan jag säga att livet nu är ganska gött.
Emil
P.S Just det jag käkade kycklinghjärta på grillspett igår, smakade väldigt gott men det är lite mentala spärrar som skall bearbetas.
D.S
Biljettförlust och censur.
september 12, 2009 den 8:56 f m (Uncategorized)
Det var ju ett tag sen någonting skrevs på bloggen. Mycket beror på att mycket är blockerat, wordpress, facebook och youtube t.ex. Det tog ett tag innan jag fick igång ett bra proxyprogram. Just nu är det tor project som används. Mycket har hänt och exakt vad som hänt kommer avslöjas i texten som följer. Och vi kan ju börja med Mongoliet.
Kvällen innan vi skulle åka till Kina så upptäckte vi att våra biljetter till tåget var borta. Stulna? Bortslarvade? Det får vi aldrig veta. Dagen för avresan så tog vi oss till tågstationen för att se om vi skulle kunna ta oss på tåget utan biljetter, vi tänkte ju att konduktören hade någon slags lista över villka som hade köpt biljetter. Men så var ju inte fallet. Ingen pratade engelska så vi fick helt enkelt erkänna oss besegrade och köpa nya biljetter, villket resulterade i 2 extra dagar i Ulan Bator. Dom 2 dagarna spenderade vi på ett internetcafe som inte låg allt för långt bort från vårat hostel. När vi väl kom iväg så visade det sig att vi hade fått platser i den mongoliska delen tåget. Inga turister över huvud taget, så resan på 30 timmar spenderades i våran hytt. Vi delade hytt med 2 mongoliska herrar, villkas namn jag aldrig uppfattade, varav enpratade engelska och den andra inte. Vi fick reda på att den ena av dom brukar pendla mellan Ulan Bator och Peking då hans fru jobbar och hans barn pluggar här. Dom första timmarna flöt på utan större svårigheter och vi var framme vid den Kinesiska gränsen vid 11 på kvällen. Väl framme vid gränsen så samlades våra pass i vanlig ordning in, och det tog en 4 timmar innan vi rullade vidare. Anledningen till att det tog så lång tid berodde nog på att det var många på tåget och dels för att dom lyfte upp tåget och bytte ”hjul”. När vi väl kom vidare så var det inte så mycket mer att göra då klockan började bli mycket, men första stationen vi stannade vid i kina så var vi tvugna att gå av då det var en av dom mest intressanta hitils på den här resan. Det fanns en trödgård och ur högtalare så spelades det kinesisk musik, och varför jag kallar det kinesisk musik är för att det var sådan musik man ser i filmer från kina, och det fanns en affär där man kunde handla lite mat eller dricka. När vi vi väl var tillbaka på tåget så visade det sig att en av dom 2 mongoliska herrarna hade köpt vodka som dom bjöd oss på. Viktigt att veta när man reser med asiater är att när ditt glas är tomt så fyller dom på det igen, villket vi fick erfara så vi inte hade något i glaset. Dagen efter så var det inte så mycket mer än att gå upp och förbereda sig för att gå av. Vi var framme i Peking klockan 14.15.
När vi väl var framme i Peking så märkte vi att vi inte hade någon vägbeskrivning till vårat hostel. Det vi kom ihåg var att det låg nära ”Llama Tempel”, så vi tog oss till närmsta tunnelbanestation vi kunde hitta och nog blev vi förvånade över att allt stod på engelska. Vi hittade vår station rätt så fort och vi var på rätt linje med, tur eller karma för biljetterna? Tunnelbanan i Kina är väldigt mysig och bra, både kinesiska och engelska röster hjälper till med namnen på stationera. Verkar som att OS hjälpte till otroligt mycket för att förbättra för turismen. Problemet nu var bara att hitta vårat hostel, villket vi bara läst en vägbeskrivning till. Men eftersom vi haft så mycket tur redan så varför inte köra vidare? När vi kom upp tillgatunivå så ser vi en skylt på väggen framför oss där det står ”Ploft youth hostel” på. Så efter en liten promenad var vi framme.
Efter att vi fått byta rum 2 gånger så var det bara att slappna av i ett trevligt privat rum med 2 sängar.
När vi väl hade checkat in och lämnat våra saker på rummet så kännde vi att käk inte skulle sitta helt fel. Så vi frågade receptionisten om hon kunde rekomendera något ställe i närheten och det kunde hon. Hon skrev ner namnet på den lilla gatukrogen vi skulle till pekade oss i rätt riktning. Efter 10 minuter visste vi att vi gått fel men vi tänkte att det finns säkerligen fler ställen att ära på i peking så vi fortsatte gå tills vi kom fram till en restuarang som hette Nei Fu ”Refreshments and Cuisine of Wuyutai Court”, villket visade sig vara ett rätt så dyrt ställe, där 2 svartklädda kvinnor väntade utanför och ledde oss till ett stort bord med fint porslinoch ätpinnar med silveremblem. Vi fick menyn villket var en inslagen bok med diverso olika rätter i. T.ex. så hade dom ett 20 år gamalt te som gick loss på en sisådär 20.000 svenska kronor för ett glas. Men det visade sig att dom även hade mat för 40-70 kronor. Efter att vi valt vadvi ville ha så fick vi ett eget bås att avnjuta maten i. Vår servitris, som jag skulle gissa på var en kinesisk student på sitt sommarjobb, serverade oss fnissande vår mat och dryck. Efter maten så tog vi oss tillbaka till vårat hostel och började bekanta oss med dom andra gästerna som vi hittade. Ett bra sätt att träffa nytt folk på är att föreslå en trevlig runda poker. Dom första som vi bekantade oss med var Jedd och Rachel från New York. Kvällen slutade med att vi körde biljard och basket i hostelets andra bar.
Dagen efter så hade vi bestämt att vi skulle till den Förbjudna Staden med Jedd och Rachel vi åkte iväg runt 12 på eftermiddagen. Vi tog tunnelbanan och efter en 20 minuter såvar vi framme. Jag visste att förbjudna staden var stor.. Men inte så stor som den är. Det hela började med att vi gick in genom en stor port och började ta oss mot mitten av ”staden”. Efter 10 minuter kommer vi fram till ett kravallstaket. Bredvid så fanns det 3 små bås där det säljs biljetter, så vi köpte 4 stycken och tog oss in genom den lite större porten som ledde in i den lite större delen av staden. Väl inne så trängdes vi med alla dom andra turisterna och började röra oss runt bland alla olika tronrum, skattkammare och trädgårdar. Förbjudna Staden är så mycket större än man tror den är. Vi spenderade 4 timmar med att gå omkring och kolla in allt som var sevärt. Och inte ens på dom 4 timmarna så han vi med att se allt. Bara dom olika skattkammrarna skulle vi behövt ett par timmar för att se allt. Det fanns olika rum för porslin, brons, koppar, jade, guld och kristall. Och inte bara ett rum var, vi gick igenom minst 5 salar med olika jadeföremål. Det är svårt att förklara hur det är i den Förbjudna Staden, jag skulle kunna skriva flera sidor om det. Men det är något man bör uppleva själv och inte läsa om. Bilder kommer laddas upp så fort vi får tag på en stabil uppkoppling så ni får se alla dom olika föremål vi sätt hitils. Stay tuned…
Johan
I Ghengis Khans fotspår
september 2, 2009 den 1:38 e m (mongoliet, resa, transmongoliska, världen, visum)
Nu är det verkligen äventyr! Vilka vyer, vilka människor och vilken upplevelse! Mongoliet har verkligen förvånat och trollbundit mig. I ärlighetens namn förväntade jag mig inte sa mycket efter Ryssland som var en smärre besvikelse men aldrig hade jag kunnat drömma om att detta land skulle bevisa mina fördommar fel. Jag sitter och fummlar vid tangenterna och vet inte ens var jag ska börja denna kärleksförklaring.
Bemötandet har varit en total omvändning från den ryska apatin och ”det är inte mitt problem” attityd. Saker som att vi blir upphämtade på tågstationen, det lagas frukost utan att vi ber om det, ingen ber ens om betalt! En annan svensk får dåligt samvete bara för att man för saken på tal. Göran en av mina goda vänner skrev att det finns tre stycken enkla sanningar om Mongoliet:
- Alla bilar är taxibilar
- Alla unga flickor är vackra
- Alla herrar är fulla.
Dessa är av det lite mer humoristiska slaget och jag kommer senare tillägga mina egna sanningar. Men ja alla bilar kan vara en taxi, det finns namligen inga officiella taxibilar så det är bara att göra tecket för jag vill ha taxi och oftast stannar någon eller ropar uppmärksammande inom någon sekund. Priset får också en svensk också att reagera, en vanlig resa kostar emellan 2000-3000 ₮ (tugrik) . Det motsvarar ca: 10-15 kr. Utan att behöva nämna det egentligen så är mongoliet väldigt billigt, för en snål smålänning som jag själv är det paradiset.
Andra punkten trodde jag lätt var en bluff men det vettetusan om det inte är så, jag kan nog räkna de flickor på handen som jag tyckt var fula, vilket genom ren observation är tvärt om mot Ryssland. Sanning skall dock tilläggas att de inte verkar åldras med behag, det verkar finnas någon magisk gräns vid 25-35 när det börjar gå raskt utför. Snygga mongoliska män finns inte. Vilket kan vara ett resultat av Görans sista punkt.
Det dricks mycket alkohol, och gärna i stora mängder och bland män mestadels vodka då det har sagts mig att det kom naturligt i och med ryska influenser. På senare tid har dock västvärlden och ölkulturen tågat in och kan man nu hitta båda Guniess och Heineken i barerna.
Vad kan jag då tillägga för visdomar?
Vi kan börja med något som elementärt som att korsa gatan. Det kan låta löjligt men detta är allvar. Jag har aldrig i mitt liv förrut litat på mina reflexer och överlevnads instinkt för att komma från punkt A på gata Y till punkt B på gata X. Bilister här saktar inte ner när de ser någon försöker korsa gatan, i vissa fall ökar de tillochmed farten. Att det är grönt vid de få övergångsställen som finns betyder ingenting här. Och det är över mitt förstånd hur en mongolisk tant i 70-90 års åldern kan stå iskallt still mitt i en 4 filig väg när bilarna susar förbi henne i 40-60 km/h bara centimeter därifrån!
Mitt andra tillägg är att folk verkligen bryr sig och tar till sig av dina problem och beskymmer och kan spendera hur mycket engeri som helst på att försöka lösa dem. Vi letade efter bussen till Terelj som skulle avgå kl 11:00 väl där släpper taxichauffören inte bara av oss utan springer ut och frågar runt om någon har sett bussen, ingen verkar ha sett den så den har nog inte avgått. Vi sluter upp med två Amerikaner Andy och Dan. Alla bussar som stannar verkar dock inte gå rätt och minuterna tickar på. En annan taxichaufför som vår tidigare var framme och pratar med tar då helt på eget bevåg upp pucken och börjar stanna förbi passerade och ringa folk han känner på sin mobiltelefon. Efter 40 min febrilt arbetande får han reda att bussen har ändrat rutt på grund av ombyggnadtionerna inne på huvudgatan peace avenue. Han erbjuder oss då att skjutsa oss dit för 35.000 tugrik (6mil). Detta erbjudandet tar vi dock inte för att amerikanerna är osäkra på om vi hamnar rätt. Det hade aldrig hänt med Taxi Stockholm.
Men ut i vildmarken kom vi tillslut. Nära Ulaanbaatar finns det en national park som heter Gorkhi Terelj och dit beslöt vi oss för att uppleva det riktiga mongoliet. Tillsammans med vår irländske vän Padraig så hyrde vi en chaufför och bil för 40 USD och begav oss ut. På vägen dit visade han oss lite andra sevärdheter som en 40 meter hög ihåligstaty av Ghengis Khan. Denna byggdes för 800 års jubileumet för två år sedan och är ett magnifikt och överväldigande byggnadsverk mitt ute i den mongoliska stäppen.
Sedan for vi iväg iväg ut till Terelj, vår guide vars namn jag tyvärr inte uppfattade har familj som bor i resarvatet och han ville visa hur de bodde och kunde ordna boende hos dem om vi ville för en billig peng. Landskapet som vi åker förbi är verkligen som taget ur en saga, vidsträckta berg och djupa dalar och det hade inte förvånat mig det minsta om en drake hade flugit över vår lilla gula hondai när den guppande upp & ner körandes över stigarna. Ingången till reservatet vaktas av en klippformation som kallas ”Turtlerock” (nedan).
Vi välkomnas av vår guides släkt och bjuds på middag en blandning av nudlar potatis och kött. I lägret träffar vi kanske en av världens coolaste och gulligaste flickor som spatserade runt med sin hink innehållandes blåa liggunderlag bitar som hon fint lade ut på marken och sedan tillbaka i hinken igen. Senare visade hon även hur man kastar trädrot i äkta mongolisk anda och pekades på spindlar.
Att ridning och hästar är en stor del i mongolisk kultur har väl knappast undgått någon och detta skulle vi promt uppleva ordentligt. Vi hyrde därför guide och 3 hästar för att se landskapet som mongolerna gör det, från hästryggen. Det vi inte visste är att när mongoler rider så rider verkligen, alltså glöm vad skritt och lugnt tempo heter. Varje tillfälle som gavs så manade han på hästen i gallop och vila det var trav. För er som inte vet vad som händer när man sätter en otränad pojke som tror att han kan rida på en annorlunda sadel och mystiska stigbyglar i 3 h och manar denna i gallopp & trav kan jag meddela att det involverar röda hårlösa innanlår och gudomlig träningsvärk.
Senare delen av kvällen spenderades klagandes över krämpor oss karlar emellan och vi stupade i säng tidigt. Det finns över hundra bilder pa mitt flickr konto och jag kommer verkligen förklara mer ingående när jag kommer hem. Samtliga som läser är inbjudnda på ”diabilds” kväll och te i februari.*ler barnsligt lyckligt* Men håll tillgodo med de godbitarna jag valt ut så hörs vi om någon dag för imorgon bitti bär det av till mitten rike och Beijing.
Emil
-
-
-
-
-
-
